Andreas Storckel (1884-1945) bodde på 127 Pleinstraat och var en pensionerad järnvägsarbetare när andra världskriget bröt ut. Tillsammans med sin fru Pauline Lefèvre och deras dotter Anna gick han med i partisangrupp 34 i Independence Front.
Som veteran och brandman från första världskriget valde Storckel att gå med i motståndet. Hans hem i Pleinstraat fungerade som en kommandopost för motståndsrörelser. Han distribuerade underjordiska tidningar, gav skydd till framstående motståndskämpar som François Daman och Godfried Dreesen, deltog i sabotageoperationer och gömde ammunition. Hans hus blev ett centrum för det väpnade motståndet mot de tyska ockupanterna. Storckel var också granne med Hortense Daman, som också var aktiv i motståndet som ung flicka.
I februari 1944 arresterades Storckel och fängslades i Fort Breendonk. Den 8 maj 1944 deporterades han till koncentrationslägret Buchenwald. Där dog han under tvångsarbete i en saltgruva den 6 mars 1945, mindre än sex veckor före befrielsen. Han var 60 år gammal och lämnade efter sig hustru, fyra barn och två barnbarn.
Den här berättelsen översattes automatiskt och kan innehålla fel. Visa den engelska texten
